Mitt 2012
Ännu ett år börjar lida mot sitt slut. Tiden går snabbt nuförtiden... Det är bara några dagar kvar på året som var året jorden skulle gå under. Jag ser framemot både nyårsafton och ett nytt år. Det ska bli skönt med en nystart. 2012 har varit ett tufft och lärorikt år för mig. Året har inneburit mycket motgångar. Några motgångar jag fortfarande tragglas med. Men 2012 har samtidigt varit ett mycket bra år. Jag har upplevt mycket roliga saker och lärt känna nya människor.
2012 har varit ett år jag har gått från att vara en otroligt glad tjej med bra självförtroende och med båda fötterna stabilt på jorden till att vara en tjej som inte alltid mått bra och blivit en osäker person som ibland varit lite för högt uppe och svävat. Det ena har ledit till det andra. Jag har mått dåligt pga olika anledningar. Och ibland har jag mått dåligt av ingen anledning alls faktiskt.
De första månaderna detta år var jättebra. Jag var otroligt kär, hade ett underbart förhållande, hade bra självförtroende och många fina vänner runt mig. Jag var sams med familjen mestadels och det gick bra i skolan. Sedan började motgångarna komma. I början av sommaren tror jag det var. Min älskade gammelmormor togs ifrån oss och begravningen var på skolavslutningsdagen. Det var det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv tror jag. Min första begravning. Jag fick panik och jag bara grät, grät och grät. Jag saknar henne så mycket. Vi hade en riktigt bra relation Signe och jag. Hon kramade alltid om mig och sa Hej stumpan med sin lekfulla och glada röst trots sin ålder. Men hon finns med oss varje dag och jag har bara bra minnen av henne och det är ju så livets gång är, tyvärr...
Jag åkte på konfaläger, vilket var några av de bästa dagarna i mitt liv. Jag firade en underbar midsommar med fina människor och påmindes av känslan av att bli alldeles svag igen. Jag konfimerade mig och det var stor upppvaktning för mig den dagen. Den dagen var jag så lycklig. Jag hade en underbar sommar, men samtidigt väldigt tuff. Jag blev osäker på mig själv av en anledning och började må riktigt dåligt stundtals. Mitt självförtroende och självkänsla gick nedåt. Dels för att jag svikit mig själv och andra. På grund av att jag mått dåligt har jag ibland gjort dumma val och gjort saker jag ångrar och saker jag skulle göra väldigt mycket för att ta tillbaka. Att svika människor man älskar är bland det allra värsta som finns och detta är en anledning varför jag varit så jävla arg och besviken på mig själv för.
Jag åkte på konfaläger, vilket var några av de bästa dagarna i mitt liv. Jag firade en underbar midsommar med fina människor och påmindes av känslan av att bli alldeles svag igen. Jag konfimerade mig och det var stor upppvaktning för mig den dagen. Den dagen var jag så lycklig. Jag hade en underbar sommar, men samtidigt väldigt tuff. Jag blev osäker på mig själv av en anledning och började må riktigt dåligt stundtals. Mitt självförtroende och självkänsla gick nedåt. Dels för att jag svikit mig själv och andra. På grund av att jag mått dåligt har jag ibland gjort dumma val och gjort saker jag ångrar och saker jag skulle göra väldigt mycket för att ta tillbaka. Att svika människor man älskar är bland det allra värsta som finns och detta är en anledning varför jag varit så jävla arg och besviken på mig själv för.
På några månader har båda mina danspartners slutat som jag har dansat med så länge jag minns och det har varit väldigt tufft. Jag tycker inte om förändringar och känslan av att kanske behöva sluta på det man brinner för går inte att beskriva. Jag hade turen av att hitta en ny danspartner i discon, och det är jag så himla tacksam för. Och vi har även kommit närmare varandra, vilket är otroligt roligt. För någon månad sen fick jag reda på att min danspartner i pardans vill sluta tävla. Då rasade min värld, bokstavligen. Jag var påväg uppåt igen, jag försökte traggla mig upp från det jobbiga som hade varit och dragits med mig i ett halvår och så fick jag höra detta. Det var otroligt tungt, även fast jag på sätt och vis redan visste om det. Jag kan återkomma om detta i ett eget inlägg, även fast detta fortfarande är ett frågetecken.
Det har gått bra i skolan detta året och jag är stolt över mig själv som har kunnat prestera så pass bra som jag har gjort. Jag har också insett att jag inte kan lita så mycket på alla som jag tidigare gjort. Jag tror jag vet vilka som är mina riktiga vänner nu eftersom jag vet vilka som har stått vid min sida nu när jag mått så dåligt. Jag är så otroligt tacksam av att ha så fina människor runt mig som verkligen har stöttat mig i ett halvår och verkligen visat att dom älskar mig och bryr sig. Är så tacksam för det. Nu börjar saker och ting tillslut "lösa sig" och jag försöker jobba mig uppåt igen. Jag har bestämt mig för att kämpa. Jag vill bli en lika bra tjej som jag var tidigare. En tjej som nästan alltid var glad. En tjej folk kan lita på igen till 100%. En tjej som inte sviker sig själv och andra, om och om igen. En tjej som brinner för att träna och jobbar på i skolan. Jag vill kunna lé med hela ansiktet igen och jag vill kunna säga att jag är lycklig igen och verkligen mena det. Och jag tror faktiskt jag har kommit en bit på vägen redan nu.