En livsstil, en passion
Som jag nämnde i mitt "2012-inlägg" så har alltså min danspartner slutat. Han ville inte tävla längre och då kände jag att jag inte ville. Jag vill kunna sätta upp mål, ha något att träna till och att ha tävlingarna som en utmaning för att förbättras hela tiden. Jag vill alltså tävla. Som jag har skrivit innan så rasade min värld när jag fick reda på detta, även fast jag på ett sätt redan visste om det. Känslan av att inte kunna hålla på med det man brinner för och det man älskar går inte att beskriva. Jag har hållt på med pardansen i ungefär 6 år och känslan av att inte kunna gå in i lilla salen på dansskolan och ta på sig klackarna eller buggskorna känns helt galet. Helt ofattbart. En pusselbit saknas verkligen nu. Jag kan inte tänka mig att sluta, men det är verkligen inte lätt att hitta en ny danspartner. Man har lagt ner så mycket tid och så mycket energi ihop. Det har verkligen varit blod, svett och tårar. OCH GLÄDJE. Man har tillbringat så mycket tid tillsammans. Vi har delat så mycket tillsammans. Vi har svettas tillsammans i träningssalen, peppat varandra, skrattat ihop och gråtit ihop. Och tänk alla danstävlingar och alla platser vi varit på tillsammans. Nu får jag inte längre vara en del av detta. Det känns så ofattbart, så sorligt.
Pardansen har på ett sätt varit min värld i flera år. Jag har tillbringat så många timmar i lilla salen och tränat, tränat och tränat. Då har jag mått som bäst. I danssalen har jag varit skyddad från omvärlden. Jag har kunnat släppa omvärlden och inte tänkt på annat än just det jag varit där för, att dansa och bli bättre. Jag kommer sakna det så otroligt mycket. Om det nu är över. Jag har inte gett upp än. Jag är på jakt efter en ny danspartner som vill tävla och lägga ner så mycket energi som det behövs. Jag vill så gärna lyckas. För dansen är min passion och jag vill att (par)dansen ska fortsätta att vara min livsstil. För dansen är faktiskt det jag i så många år brunnit för. Och det gör jag än.
